Megs ridtips

SINGLE_RIDTIPS.php

Hästens form och din egen inställning

Hästens form är ett ständigt kapitel. Men jag har observerat att många tror att det är en statisk form, att ”just så” ska det se ut. Tyvärr har utvecklingen gått mot att många tror att ju mer hästen går ner och in med nosen, desto bättre är det. De jublar att ”jag har ingenting i handen”. Det är inte bra alls. Hästen måste få ta fram nosen för att kunna söka ett sånt stöd på bettet att den kan sträcka ut och bära upp med ryggen.  Idealet är att nacken ska vara högsta punkt. Då talar vi om maximal form, den färdiga tävlingsformen. Men ingen häst mår bra av att ständigt gå så. Hästen måste få variera formen.

En häst som går upp för högt behöver komma neråt och tvärtom. Om hästen behöver sträcka ut och slappna av i ryggen några minuter kan man behöva ”lägga ner” den, och då kan t.o.m. manken bli högsta punkt en stund. Ge hästen stöd på innertygeln istället, lätta på ytter. Obs nu gäller det att du har koll på din egen balans annars förstör du för hästen. Risken är nämligen stor att du tittar ner och lägger vikten på hästens inre fram = stort slitage på hästen.
”En häst ska gå i den form där den för tillfället arbetar bäst” sa Eric Lette,, en av Sveriges förgrundsgestalter beträffande dressyr.

Din egen inställning
Att vara snäll – mot sig själv, mot andra eller mot en häst – innebär inte att ”jamsa med”, bara göra det lättaste eller låta andra människor eller hästar göra som de vill. Absolut tydligast blir det beträffande hästar som ju är flyktdjur, men alla vill ha Trygghet. Gränser ger trygghet. Gränser kan innebära en press, men i lagom mån är det just vad de flesta behöver. För mycket press, speciellt  om man satt det på sig själv, kan leda till utbrändhet. Men ingen press alls ger otrygghet och ett tråkigare liv.
Därför att människan vill utvecklas.  Den som vunnit mycket pengar, eller gått i pension, tycker ofta att ”Nu ska jag inte göra nånting alls, bara njuta av tillvaron”. Som dock inte är njutbar så länge. Den blir tråkig.
Därför accepterar vi oftast att saker får vara jobbiga ibland. Vi vet att vi måste anstränga oss för att komma vidare. Sen är det frågan hur vi tar det när det blir jobbigt. Rider man lektion och blir störd av något, kan man välja att bli irriterad eller konstatera att man fick en chans att träna på sin koncentration.  Fungerar inte ridningen smidigt och allt bara flyter, ja då har man hittat en utvecklingsmöjlighet, en nisch där något kan bli ännu bättre. Bita ihop är ett sätt, skratta åt det är bättre.
Varje människa – och varje häst – tål olika mycket press, och det varierar också med situationen i övrigt. Mår man inte bra som start, ska man kanske åka på en avkopplande resa, inte på en intensivkurs i nånting. Det kan bli att lägga för stor press på sig själv och det blir inte bra varken för personen eller för övriga i omgivningen.
Läs gärna facebooksidan Ewa Angantyr angående trygghet och gränssättning för hästar.

Ju hårdare man är inställd på att saker i livet, med ridning eller annat, ska vara och bli på ett specifikt sätt, desto större är risken att bli besviken.  Problemet , som jag ser det, är att ryttaren även sårar hästen. De känner av din besvikelse/frustration/ogillande.
Den som inte kan älska (på olika sätt må vara) alla hästar man rider – borde kanske syssla med någon annan sport? Det vore kanske att vara snäll -både mot sig själv och hästarna.

”Saker och ting blir inte alltid som man tror. Ibland blir det bättre.” (okänd författare)

Ha en trevlig höst, glöm inte att vi behöver ”kura skymning” ibland, gömma oss i ett hörn med en bok eller nåt för att orka vara effektiva däremellan.

 

Meg