Vide (egentligen Norrelands Vide, svart/röd född dec 2000) och Nessi (egentligen Norrelands Xi, röd född jan 2001) är alltså egna uppfödningar, de sista av linjen som startade med Candela 1969. 80 kullar senare har jag enbart haft denna härliga ras.
Vide har av någon anledning mycket svårt för halsband och sele. Eftersom hennes mor levde många år med öppet hål i halsen pga trångt luftrör kollades Vide som ung med verkade då helt okej. Detta gör att hon, trots att hon av många uppfödare och domare anses otroligt snygg, inte kunnat få championat eftersom hon enbart kan visas lös. Nessie har ett cert, men matte har nu ledsnat på utställningar, har ändå fött upp 14 champions.
Missan, vår svart/vita kattfröken såg jag under vintern 06/07 som mycket skygg vildkatt. Ridkursen i maj lyckades få henne närmare genom att slänga mat mot henne. Till slut kunde vi röra henne lite, och hon var då bara skinn och ben. Efter att ha matat henne en månad, klev hon en dag uppför trappan och frågade om hon fick bo här. Efter ytterligare två månader hade jag lyckats få bort alla tovor. Vide har varit mycket svartsjuk men accepterade så småningom. Man bör dock inte provocera utan gärna hålla dom lite ifrån varandra.
Pedro, spanjoren kallad eftersom han faktiskt är en importerad Bengal med papper och allt, flyttade in med sin matte som hyrde vårt hus bredvid. Vi blev ombedda att ta hand om honom över en helg. Matte kom dock inte tillbaka ( så småningom hämtade hon lite möbler). Så efter en tid fick han flytta in för han är så social att han led av att vara utanför. Märkligt nog har han accepterats av båda hundarna. Han följer ofta med på hundpromenader och sover helst i sängen med Amanda (Kjells dotter), gärna under täcket med huvudet på kudden.
Missan har tagit hand om undervåningen, dvs markplanet under nedervåningen som hon hoppar in i via ett hål i grunden. Dit fick Pedro i början inte komma. När vintern närmade sig och Pedro inte alltid ville komma in, bad jag Missan att släppa in honom. Dagen efter kom båda ut ur gluggen och de är sen dess ofta sambo där.
Februari 2012. Till vår stora sorg tyckte Missan att nu kunde det räcka. Att hon hade problem med frambenet störde nog inte så mycket, men cystan på benet (som jag just beställt veterinärtid för att ta bort) visade att hon kanske var äldre än vi trodde. Hon slutade helt bestämt att äta – och veterinären kunde bara hålla med. Det var dags. Vi saknar henne enormt, och det tar nog tid innan Pedro blir sig själv. Just nu söker han sig mycket till hundarna.
